Kallt som i Chicago

Jag har bara varit i Chicago en gång. Det är en stad med en kyla som påminner om Sveriges. En stor skillnad mot Sverige är dock att Chicago har bjudit omvärlden på enormt mycket bra musik. Från blues, till soul, till rapparna Common och Kanye West.

Kanye West har nu släppt ett nytt album som heter 808s & Heartbreaks. Det är hans "skilsmässo"-platta, hans Tunnel Of Love (Bruce Springsteen) eller Here, My Dear (Marvin Gayes bittra och fantastiska platta från 1978). Jag har en förkärlek för melankolisk musik, musik som vågar vara mörk utan att för den skull vara negativ. Mina tankar vandrar även till David Bowies Low, från 1977. En platta som bryter av tvärt mot Bowies musik från den första halvan av 1970-talet. En platta som även den för tankarna till ensamhet och melankoli och där Bowie kliver in i ett mer elektroniskt ljudlandskap.

Albumet har fått, och kommer få, blandad kritik. Vissa tycker det är uselt, andra att det är fantastiskt. Personligen kommer jag återkomma till detta album flera gånger under vintern.

Bambaataa's Theme

Afrika Bambaataa - "Bambaataa's Theme"

Stillsam Miles

1969 släppte Miles Davis In A Silent Way. Albumet kom att bli startskottet för hans elektriska period. När jag idag kom hem från jobbet hade jag snö i skorna, snö innanför byxorna och snö i mössan. Det enda som kunde få mig på gott humör var att plocka fram In A Silent Way. Som titeln antyder är det stillsam musik och en naturlig och bra startpunkt för den som vill ge sig in i Miles Davis snåriga elektriska djungel från åren 1969-1975.

Vinter

Vaknade upp ovanligt tidigt imorse. Det var kallt i mitt sovrum så jag tittade misstänksamt ut genom de halvt öppnade persiennerna. Snö! Jag förpassade mig genast till min kaffekokare, inhandlad för 199 kr,och bryggde den första koppen kaffe. Fokus flyttades sen till min musikanläggning och där valde jag det som kommer bli helgens soundtrack - tysk krautrock och progressiv funk från Benin och Nigeria.

Krautrock är något som intresserat mig under hösten. Tyska grupper som Can och NEU! har varvats med Les Volcans De la Capital från Benin och den ständigt återkommande saxofonisten Albert Ayler (som får symbolisera en sorts husgud hos mig).

Jag har aldrig besökt Tyskland men känner att en resa till Berlin eller Hamburg kommer allt närmare.

Zidane

9 juli 2006. VM-final i fotboll mellan Italien och Frankrike. Två personer kom att ha huvudrollen i denna final. Marco Materazzi vs Zinedine Zidane. När krutröken lagt sig och matchen var över stod Materazzi och hans italien som segrare. De var värdiga vinnare. Fotboll handlar om att vinna matcher och de vann den viktigaste matchen - den sista. Det är dock inte mästarna jag tänker på när jag minns denna matchen. Jag minns istället "händelsen" och att det var världens vackraste spelares avsked. Zinedine Zidane - fotbollsdansören från La Castellane i Marseille.

Jag är emot våld. Inte minst på en fotbollsplan. Men när fotbollsdansören först sätter en briljant straff för att senare skalla busen Materazzi och bli utvisad, kan jag inte annat än se det som ett grandiost avslut på en stor fotbollsartist karriär. Briljans och galenskap i samma match. Hjälte och syndabock.

Jag kan varmt rekommendera dokumentärfilmen Zidane: A 21st Century Portrait. Kameran fokuserar enbart på honom under en hel match. Real Madrid vs Villareal. Under dokumentären får man chans att se världens bästa fotbollsspelare i aktion på nära håll.

Hur slutar filmen/matchen? Zinedine blir naturligvis utvisad...

"Ghir Enta"

En oerhört vacker låt av algeriska artisten Souad Massi "Ghir Enta"

"Sinnerman"

Hösten övergår snart till vinter. Det är rått och kallt och mörkret kryper sig på. Svensken gömmer sig inomhus och blänger misstänksamt på sin granne. Sommarens leenden är som bortblåsta. Det är då jag ägnar mig åt själslig kontemplation och självrannsakan. Gärna tillsammans med Nina Simone.

Nina Simone "Sinnerman"

En kär gammal vän

Allsvenska säsongen 2008 är över. Kalmar FF vann välförtjänt. För min del kan jag konstatera att en kär gammal vän är tillbaka - Svängiga Bajen. Stundtals mycket bra fotboll, stundtals usel. Tre matcher kommer jag komma ihåg (två förnedringar och en "triumf"):
1. Bajen vs Gais på Söderstadion där Gais vände ett två noll underläge till 2-4 vinst för "makrillarna".
2. Bajen vs Malmö FF, också på Söderstadion, och där förlust med 3-6.
3. Bajen vs Dif, usel publiksiffra men skön vinst med 3-0 och skön stämning på läktaren - trots allt.

Låt oss glömma denna säsong och blicka framåt (hur många gånger har jag sagt detta?). Ett av de stora utropstecknen denna säsong är våran jänkare, Charlie Davis. Han utvecklades i år till att bli en riktigt bra anfallare. Jag hoppas få se honom minst en säsong till i Hammarby.

Nästa år vill jag se ett Bajen som inte viker ner sig på Söderstadion mot Gais eller Malmö FF.

Forza Bajen Siempre!

Att skaka hand

Ta seden dit man kommer...

Att ett handslag, eller egentligen avsaknaden av ett sådant, kan få så många känslor i svall är väldigt intressant. Ute i stugor och lägenheter i detta land knyts nävar över det faktum att två kvinnor avstått från att ta en man i handen. Det är tydligen i mångas ögon en provocerande handling att avstå från handskak. Så gör man inte i Sverige! Här tar vi minsann i hand och passar det inte får man återvända hem!

"Hem" i detta fall tycks vara Iran. Även för de som inte kommer därifrån. Alternativt får man flytta till en liten jordhåla, som den alltmer märklige Hamilton föreslog.

Vi har en väldigt infantil diskussion kring ämnet islam här i Sverige. Tyvärr kommer inte Halal-TV förändra detta. Men vad kan höja nivån på diskussionerna när folk inte vill förstå? När avsaknaden av ett handslag och en bit tyg över huvudet får folk att blint yra om att: Detta hör inte hemma här! Åk hem om ni vill leva så! Hur ska vi kunna ha en seriös diskussion om islam med dessa förutsättningar?

Jag kräver verkligen inte att folk ska älska islam. Däremot kräver jag att folk får leva som de vill förutsatt de följer svensk lag. Mig veterligen står det inte i någon lagtext att det är förbjudet att avstå från handskak...

"Kamaal the Abstract"

Det kan inte undgått någon att det den 4e november hölls presidentval i USA. Att Barack Obama blev vald är stort och har väckt många starka känslor hos mig och miljontals andra världen över. Jag tänkte dock i detta blogginlägg skriva om något annat som hände denna historiska dag – Q-Tip (aka Kamaal the Abstract) släppte sitt efterlängtade album, The Renaissance. Naturligtvis har det inte samma tyngd som ett amerikanskt presidentval men för oss gamla A Tribe Called Quest-fans är det nog så stort.

1990 såg jag A Tribe Called Quest på Palladium i Stockholm (som förband agerade svenska Sons Of Soul). Det var en bra konsert. Jag var mitt uppe i min ”hiphop-period” och Native Tounges var det som gällde. Vida byxor, stora tröjor, märklig frisyr och en stor Afrika-medaljong hängde som oftast på mitt bröst. Jag var mitt uppe i en hyfsat bra boxningskarriär så mitt självförtroende var ganska så mycket större än vad det är idag…

Efter konserten gick Q-Tip och de andra i gruppen genom publiken och jag minns att jag klappade honom på axeln och tackade för en bra konsert. Ett stort ögonblick. Två år senare hade jag lämnat hiphop-världen och sökt mig allt djupare in i soulen och jazzen. Det kan jag tacka A Tribe Called Quest för.

Nu är denne Q-Tip tillbaka med ett nytt album. Vi har väntat länge. The Renaissance har fått bra kritik och Q-Tip är i fin form. Det har varit ett bra år för oss som vill ha våran musik med en stor dos soul. Erykah Badu släppte nytt i början av året, The Roots likaså. I början av hösten kom Raphael Saadiq med sin hyllning till Motown och 1960-talets soul och rhythm & blues. På den amerikanska valdagen släpptes som nämnts Q-Tips album och i december kommer Commons försenade släpp.

PS: "Valnatten" följde jag med en stor mängd kaffe och samlingen från den legendariska Wattstax-konserten från 1972 spelandes i bakgrunden. En angenäm upplevelse.

En svart diamant...

...lyser upp i höstmörkret.



Angolansk-portugisiska Buraka Som Sistema har precis släppt sitt debutalbum Black Diamond (de har tidigare gett ut en EP, From Buraka to the World). Albumet har varit efterlängtat och jag hoppas de återvänder till Sverige för en spelning.

Halal-TV

Ikväll sänds i SVT ett redan omtalat och omdebatterat program kallat Halal-TV. Jag kommer inte titta ikväll utan kommer istället befinna mig på Söderstadion för att se Bajen knäppa Malmö FF på näsan. Men programmet går säkert i repris så jag får nog chans att ta del av innehållet vid ett senare tillfälle.

Det som intresserar mig mest angående programmet är alla kommentarer och den kritik som framförts - innan någon sett ett avsnitt! Varför inte luta sig tillbaka i TV-soffan och se ett eller två avsnitt innan man plockar fram motorsågen? Kanske är programmet skit? I såna fall bestämmer jag mig det efter att ha sett det...precis som jag avgör efter matchen ikväll om den var dålig eller bra...

Det talas väldigt ofta i media om att islam som religion ska kunna kritiseras och granskas. Javisst! Bra så. Men hur ska islam kunna granskas och kritiseras när den så sällan får komma till tals (i väst)? Att tre unga muslimska kvinnor med uttalad tro kommer till tals är väl bara bra för en framtida debatt om islam?