För några år sen kom en av de bästa samlingarna jag har i min CD-kollektion, kanske en av de viktigaste också, Authenticité - The Syliphone Years: Guinea's Orchestres Nationaux and Federaux 1965-1980. Som framgår av dubbel-CDns titel har den som fokus musik från Guinea under tidsepoken 1965-80. Då var Guinea (Conakry) ett föregångsland i Västafrika när det gäller statssponsrad musik och konst. Bakom denna fantastiska musik dolde sig ett begrepp och en rörelse som i länder som Chad, Kongo (dåvarande Zaire) och Guinea kom att kallas Authenticité. Tanken vara att artister, med stöd från staten, skulle modernisera samtidigt som den skulel lyfta fram den traditionella musiken och kulturen. Detta var ett led i de positiva och aniti-imperialistiska stämningar som rådde i Guinea under denna tidsepok. En sorts västafrikansk kulturrevolution. Detta är musik min västafrikanske far växt upp med och som nu jag finner glädje i att ta del av genom bl.a denna samling.
Många av oss rynkar nog på näsan åt att staten går in och styr artister och konstnärer. Så var inte fallet i Guinea och andra västafikanska länder som Mali på 60-talet. Musikerna uppmanades lyfta fram landets egna musiktradition och förnya den. Resultatet är fantastiskt. De gamla griotsångerna fick ny klädesdräkt och uppdaterades. Kubansk musik var oerhört populärt i Västafrika under denna tid och det hörs tydligt i framförallt låtarna från 60-talet. Det är romantiskt, vackert, svängigt, revolutionärt och...autentiskt.
När jag lyssnar hör jag ekon från mina egna rötter i Västafrika samtidigt som jag känner en varm fläkt från kubansk rumba eller jazz från New Orleans. Jag tänker på när min far var i min ålder och satt med sina vänner på studentrum i Paris och senare Uppsala och lyssnade på denna musik, ivrigt diskuterandes Frantz Fanon, Aimé Césaire och Léopold Sedar Senghor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar