Har precis läst reportageboken "Blod eld död - En svensk metalhistoria" av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg. Det är en mycket intressant (och kul) bok, men också skrämmande. Författarna lägger fokus på de hårdare varianterna av metal såsom death metal och black metal. De intervjuar bandmedlemmar och de centrala gestalterna inom metalscenen. I intervjuerna blandas misantropi, satanism, ondska (fejkad eller riktig) med roliga anekdoter från konserter och turnéliv.
Min egna relation till hårdrock och metal började på 80-talet. Det var både hårdrocken från 70-talet som jag gillade (och gillar), Thin Lizzy, Deep Purple, AC/DC, Rainbow, Motörhead och naturligtvis Black Sabbath, men också 80-tals band som Iron Maiden, Dio och Mötley Crüe. Den enda kontakt jag hade med thrash och black metal var genom Metallica, Anthrax och Venom (tröttnade fort på de sistnämnda för jag ansåg de var så j-a usla). Jag samlade på tygmärken, hade nitarmband och jeansjacka med Kiss-ryggmärke (Destroyer). Istället för långt hår hade jag afro. Jag svor lite över att jag inte kunde headbanga så håret for omkring, men jag vann istället plus-poäng på att jag liknade Lynott och Hendrix. Mot slutet av 80-talet upptäckte jag även reggae och det är just hårdrock och reggae som formade mig som mest under min uppväxt.
Läs Strages krönika om boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar