onsdag 9 juli 2008

Den brune punkaren och Niggy Tardust


Idag fick jag ett paket betong av posten. Trickys (den bruna punkaren från Knowle West i Bristol) och Saul Williams senaste alster. Trickys album är just en hyllning till sina rötter i Knowle West medan Sauls album kom i slutet av förra året men då var den endast tillgäng på nätet. Nu är den även utgiven på CD och LP.

Det känns ganska passande att jag fick båda albumen samma dag. Det är mycket elgitarrer, mörka tongångar, dova rytmer och allmänt knas. Punk, hip-hop, dub, blues och elektro i en skön gröt. Det finns redan rescensioner av både Knowle West Boy och The Inevitable Rise And Liberation Of Niggy Tardust ute på nätet så jag ska inte komma med ännu en.

Det är därför mer intressant att diskutera kring två sådana artister som Tricky och Saul Williams som tänjer på både de musikaliska och visuella gränserna. Även år 2008 finns det föreställningar om hur en svart artist ska låta och se ut. Inte minst här i Sverige (det här är en känsla jag har och inget jag baserar på empiriska studier). Ni kan den där storyn sen tidigare...svart musik ska vara autentisk och helst inte röra sig utanför ramarna för vad som anses vara...svart musik. Det finns givetvis undantag, Jimi Hendrix och Prince är två bra exempel på artister som luckrat upp gränserna mellan svart och vit.

Jag är inte helt oskyldig själv dock. Jag är också fast i kategoriseringen av musik, människor och kulturer. Det blir så när man blev kallad negerboll eller lakritstomte som barn under 80-talet eller möttes av ett öldoftande "go home" i början av 90-talet. Min annorlundahet är del av den jag är...på gott och ont...

Artister som Tricky och Saul Williams kan inte ändra på detta. Hur bra, spännande, annorlunda och intressant deras musik än må vara så kan inte de ändra på hur vi stoppar in musik och människor i kategorin svart eller vit. Det är ledsamt men vi får nog leva med det ett bra tag till...Jag ligger dock inte och grinar över detta nattetid utan det är mer som en vag irritation. Lite som en finne i röven.

Låt oss greppa varandras händer och gemensamt sjunga We shall overcome...sen lyssnar vi på Tricky och Saul och boxas lite...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Bra text igen. We shall overcome, hehehe. Hur var nya Tricky? Lyssnade på honom som en galning innan fast det var på 1900 talet. E den värd att köpa?

Broder J

ibou sa...

Jag får ge skivan några fler lyssningar men det låter riktigt bra. Har följt honom sen Maxinquaye och de tidiga Massive-dagarna och jag gillar det mesta faktiskt.

Anton Hultberg Hansen sa...

Äh, lyssna på Mavado och sjung We shall overcome i stället...

http://antonhultberghansen.blogspot.com/2008/05/mavado-gr-en-friggebo.html

ibou sa...

hmmmm den där låten...den borde ha fått vila i frid...