Mera bröd...och kaffe

The Action 13 "More Bread to the People"

Dynamic Africana

Det är bara att erkänna, nigeriansk funk och afrobeat från 70-talet är något av det svettigaste som finns. Feta basgångar som skulle kunna sänka en jamaikan, smattrande percussions som får kubaner och brassar att rodna och en "larger than life" attityd i klass med New Orleans - The Big Easy.


Dynamic Africana "Igbehin Lalayo Nta"

Angolas själ

Under VM i fotboll 2006 fanns det en match som intresserade mig lite mer än andra matcher. Angola vs Portugal. De båda lagen hade fem år tidigare mötts i Lissabon, i en match som avbröts när det stod 5-1 till Portugal. Då hade det övertända Angola, fyra spelare utvisade och en skadad. I VM 2006 höll sig angolanerna betydligt lugnare och matchen slutade 1-0 till Portugal efter ett tidigt mål av Pauleta. Trots att Angola gjorde en fin match var jag mycket besviken över detta resultat. Politik och fotboll hör inte ihop säger de flesta men att få se den forna kolonialmakten få stryk av de koloniserade är vackert. Angola får förhoppningsvis fler chanser till revanch.

1975 blev Angola självständigt från Portugal efter ett långt frihetskrig (1961-1974). Under dessa år producerades fantastisk musik i Angola. Den fascistoida Salazarregimen i Portugal hade sedan 60-talet försökt utföra "västifiering" av den angolanska kulturen och uppmanat portugiser att bosätta sig där. Det har satt spår i Angolas kultur, inte minst i musiken. Den urbana angolanska musiken som växte fram syftade till att motstå assimilation in i den portugisiska koloniala kulturen. Musiken blev ett viktigt motståndsvapen.

Musiken på samlingen Soul of Angola kommer från just denna tidsepok. Det är revolutionär och stolt musik. Sprudlande optimism blandat med en stor dos melankoli som är så typisk i de lusofoniska länderna i Afrika (Kap Verde, Guinea-Bissau, São Tomé och Príncipe, Angola och Mocambique). Samlingen har gått varm hos mig de senaste åren och den rekommenderas varmt. Jag är man nog att erkänna att ögat fuktas en aning när jag hör de vackra och melankoliska lamentos som finns på albumet. Det finns även en stor dos musik i en stil som kallas semba-rumba. Här är ett smakprov:

Artur Nunes "Mana"

Sympathy for the Devil

1968 kom den berömda låten med The Rolling Stones, "Sympathy For The Devil". Världen stod i brand, Vietnamkrig, King - och Kennedymord, raskravaller. Mick Jagger påtog sig, i och med denna sång, rollen som självaste "Lucifer" med uppgift att förföra och förleda.

Populärmusiken hade sedan länge blivit sammankopplad med djävulsdyrkan. Blues och rock var "djungelmusik" och lyssnade man på detta var man en förlorad själ.

Kristendomen introducerades i Demokratiska republiken Kongo mot slutet av 1800-talet. Ivriga missionärer vände sig mot den lokala kulturen och religionen. Konstverk förstördes och den traditionella musiken ansågs vara "satanisk". I dagens Kongo frodas den traditionella musiken i städerna, där kyrkans makt inte är lika stor. Congotronics var ett projekt som inleddes för några år sedan av några belgiska eldsjälar. Det har släppts tre CD-skivor (och en live-CD) i serien Congotronics, och jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om detta projekts betydelse för en intensiv helg i Malmö för några år sedan.

Kasai Allstars heter bandet som ny fått chansen släppa sitt debutalbum In the 7th moon, the chief turned into a swimming fish and ate the head of his enemy by magic. Det är en fantastisk debut. Lika bra som de tidigare släppen i serien. Kasai Allstars spelar just en sådan traditionell musik som använts inom ritualer och som av missionärer och andra djupt troende kristna blivit stämplad som "satanisk" och "primitiv". Bandet består av uppemot 25 medlemmar som representerar de olika folkgrupperna i Kasaiområdet, men de är baserade i Kinshasa. Musiken är elektronisk, monoton, högljudd, modern och traditionell. Distade elgitarrer möter elektrifierade likembes (tumpianon) över ett massivt trummande.

Islam och kristendomen har sedan religionerna introducerats på den Afrikanska kontinenten sett ner på eller försökt rensa bort mycket av den traditionella religionen i Afrika. De afrikanska religionerna har setts som "primitiva" eller "satanistiska". Jag känner dock inte till att några afrikaner har gett sig av till Europa eller Arabvärlden med uppgift att omvända själar till afrikansk religion. Inte heller har afrikaner, i religionens namn, tagit sig till Europa eller Arabvärlden för att hämta slavar...

Semester

Då var det dags för lite välbehövlig semester. Rakhyveln läggs på hyllan, sandalerna plockas fram och det ultimata semester-soundtracket måste sammanställas.

Den brune punkaren och Niggy Tardust

Idag fick jag ett paket betong av posten. Trickys (den bruna punkaren från Knowle West i Bristol) och Saul Williams senaste alster. Trickys album är just en hyllning till sina rötter i Knowle West medan Sauls album kom i slutet av förra året men då var den endast tillgäng på nätet. Nu är den även utgiven på CD och LP.

Det känns ganska passande att jag fick båda albumen samma dag. Det är mycket elgitarrer, mörka tongångar, dova rytmer och allmänt knas. Punk, hip-hop, dub, blues och elektro i en skön gröt. Det finns redan rescensioner av både Knowle West Boy och The Inevitable Rise And Liberation Of Niggy Tardust ute på nätet så jag ska inte komma med ännu en.

Det är därför mer intressant att diskutera kring två sådana artister som Tricky och Saul Williams som tänjer på både de musikaliska och visuella gränserna. Även år 2008 finns det föreställningar om hur en svart artist ska låta och se ut. Inte minst här i Sverige (det här är en känsla jag har och inget jag baserar på empiriska studier). Ni kan den där storyn sen tidigare...svart musik ska vara autentisk och helst inte röra sig utanför ramarna för vad som anses vara...svart musik. Det finns givetvis undantag, Jimi Hendrix och Prince är två bra exempel på artister som luckrat upp gränserna mellan svart och vit.

Jag är inte helt oskyldig själv dock. Jag är också fast i kategoriseringen av musik, människor och kulturer. Det blir så när man blev kallad negerboll eller lakritstomte som barn under 80-talet eller möttes av ett öldoftande "go home" i början av 90-talet. Min annorlundahet är del av den jag är...på gott och ont...

Artister som Tricky och Saul Williams kan inte ändra på detta. Hur bra, spännande, annorlunda och intressant deras musik än må vara så kan inte de ändra på hur vi stoppar in musik och människor i kategorin svart eller vit. Det är ledsamt men vi får nog leva med det ett bra tag till...Jag ligger dock inte och grinar över detta nattetid utan det är mer som en vag irritation. Lite som en finne i röven.

Låt oss greppa varandras händer och gemensamt sjunga We shall overcome...sen lyssnar vi på Tricky och Saul och boxas lite...

En udda helg

Det är söndagkväll och en lite udda helg är över. Bruce Springsteen har skapat masshysteri i stan och det är ganska skönt att cirkusen har åkt vidare. Jag bor nära Ullevi så jag har inte kunnat undgå The Boss. Givetvis fick han högsta betyg i de svenska tidningarna och givetvis var konserterna i Göteborg bättre än på andra ställen på denna jord. Allt är således som det ska vara...är folk glada är även jag det (för det mesta).

Igår var jag på en väldigt kul gambiansk fest ute i Angered. Gled in vid 2-tiden och hem vid 5-tiden...Gambian time. DJn spelade bara bra mbalax och det finns ingen bättre musik. Önskar det vore lättare få tag på mbalax här i Sverige men tyvärr släpps bara de stora namnen här. Det får bli ett besök till Serre Kunda (Gambia) och Dakar (Senegal) i höst-vinter. Kassetter regerar där och det är lite magiskt över det.

Serigne Fallou

Ndongo Lô (1975-2005) - "Serigne Fallou"

Jerijeff Ndongo Lô - rahimahu Allah

Médine

Médine aka Mehdi Zaouiche från Le Havre, Frankrike.

"Don't Panik"

Befann mig i Marseille i vintras och åkte hem två dagar innan Médine skulle lira där. Lite irriterad över det. Det är inte nyskapande hip-hop men han har skön stil och bra budskap.