Första gången jag röstade var 1991. Jag var då 18 år och la min röst på Vänsterpartiet. Det tidiga 90-talet minns jag mest som en mörk period med Ny Demokrati, Lasermannen och hets mot invandrare. Ultima Thule låg på topplistorna och deras musik spelades på bilstereos och på fester. Igår gick Sverige till val och återigen får jag samma känslor som jag hade i början av 90-talet - det känns kallt och hårt och det blåser vindar från höger.
På det personliga planet sörjer jag socialdemokratins tillbakagång. Vad det beror på att de numera är lika stora som Moderaterna kan andra bedömma mycket bättre. Det finns säkert flera förklaringar till det. Vad som är än mer tragiskt är att Sverigedemokraterna gått kraftigt framåt sedan det senaste valet. Det är ett parti med rötter inom nazismen och det känns fruktansvärt att de nu kan få en chans att sprida sin främlingsfientlighet och islamofobi från en plattform i Riksdagen. Men istället för att lägga sig ner och grina så får man ta kampen, med demokratiska medel, mot dessa extremister. Det är bara att bita ihop och kliva in i blåsten.
2 kommentarer:
Jag har fortfarande inte hämtat mig... Post-election depression. Känns som om den kommer bli ca fyra år lång.
Jag håller med dig Bouhamza! Det känns extra jobbigt att se hur starkt SD gått fram i t ex Skolvalen. Det måste vi alla ta på allvar och den trenden måste vändas.
Skicka en kommentar