Youssou

Youssou N'dour har kommit med två nya album. Soundtracket till dokumentären om honom själv, I Bring What I love samt den nya reggae-inspirerade Dakar-Kingston. Den förstnämnda består främst av gammalt material i ny klädnad medan den sistnämnda är en vänskapligt utsträckt hand till jamaikansk reggae. Hur det albumet kom till kan man se i den korta dokumentären här ovanför.

Det var albumet Wommat med Youssou N'Dour som på allvar fick mig att uppskatta senegambisk musik. Året var 1994. Tillsammans med Mano Negras Casa Babylon, som jag köpte samma dag som Wommat, blev det mitt soundtrack till en härlig VM-sommar. Yousso N'Dour och Neneh Cherry fick sedan en megahit med låten 7 Seconds men den är inte representativ för övrigt material på albumet.

Sedan sommaren 94 har mbalax varit den musikstil jag hållit varmast om hjärtat. Mycket beror säkert på mina egna rötter i Senegambia-området och det är inget kontigt med det. Musik väcker känslor och associationer och i mitt fall blir mbalax en musik som får mig att hålla kontakten med mina rötter.

Youssou N'Dour har de senaste åren gett ut musik som fått goda rescensioner här i Väst. Egypt och Rokku Mi Rokka är två oerhört bra album men dom innehåller inte någon mbalax. I hemlandet Senegal fick dock framförallt Egypt ett svalt mottagande - där vill man höra Youssous mbalax, inget annat. Jag uppskattar både den rena mbalax han fortfarande är en mästare på men också hans mer "experimentella" musik som visar på den bredd han har som artist. Jag har ännu inte hört Dakar-Kingston men jag känner redan nu att den kommer spelas flitigt under våren i Majorna...