Slutspurten i den franska ligan blev dramatisk. Inför de sista omgångarna stod det mellan två lag - Bordeaux och Olympique de Marseille. De sistnämnda förlorade nyckelmatchen hemma mot Lyon och till sist stod Bordeaux som vinnare av guldet. Det är naturligtvis irriterande att inte Marseille kunde hålla hela vägen...men sån är fotbollen. Man vinner och man förlorar. Det positiva med att Bordeaux vann är att nu har Lyons dominans (tillfälligt?) brutits.
Marseille kom på en andra plats och kan se fram emot Champions League-spel nästa säsong. En intressant sommar väntar med förväntade spelköp och ny tränare - den inte helt okände Didier Deschamps. På sajten Svenskafans presenteras en Silly Season och där nämns bl.a. Didier Drogba. Det vore en dröm för publiken i Marseille att återigen få se ivorianen i Marseilles nya matchtröjor.
Jerijeff
10 kommentarer:
Fast årets bortatröja var vassare tycker jag. Även om kvaliten även på de officiella var så där. En innefotbollsession och sedan hade jag trådar hängande både här och där.
Nu hoppas vi på ett steg nästa år och en bra tur i C1.
Surt att det blev andraplacering...men CL känns kul. Ska försöka åka på match igen.
Verkligen.
Personligen är ett av mina största fotbollsminnen OM- Man U i CL 99/00 när Gallas avgjorde på Velodrome. Jag stog på andra sidan så jag såg inte målet så bra, men ändå.
Måste varit grymt! Sett dom ofta? Förrutom UEFA-finalen har jag bara sett vid två tillfällen i Marseille. Mot PSG och storförlusten mot Liverpool 2007.
Ja, det var grymt. Utöver stämmningen (jättetomteblosstifo i halvtid) var jag imponerad av andelen, om än låg, av kvinnor som stog på kortsidan och som var både insatta och engagerade. Något som jag inte hade varit bortskämd med under DIFs mörka 90-tal.
Jag pluggade två år i Aix-en-Provence i två år, men trots att jag hade kursare med säsongskort och kontakter i supporterföreningar så blev Man U-matchen ett av bara två besök på Velodrome. Men jag missade nog knappt någon tv-match under de åren. Ett annat bra minne är när jag såg PSG-OM på en bar i Paris, men det är en lite längre historia.
Jag fick upp ögonen för CAN under den tiden också och är väldigt glad att Eurosport sänt det de senaste gångerna. Hoppas de försätter med sändningar nästa år.
CAN är något jag alltid ser framemot och mycket glädjande att Eurosport visar turneringen. Hoppas det förblir så framöver. Tyvärr har inte Gambia lyckats få vara med...än. Den dagen kommer jag resa till den turneringen och följa landslaget på plats.
Något som ligger närmare i planeringen är att se PSG vs l'OM i Paris. Det tror jag är en upplevelse. Tyvärr får man vara försiktig på PSGs matcher...de har en del otrevliga element i deras klack.
Både DIF och Bajen hade tuffa år under 90-talet. En del intensiva möten också. Nu började det likna 90-tal igen...blir nog en dyster höst. Men det är nu man får bekänna frg som supporter :-)
Själv följer jag Kamerun sedan Aix åren, eftersom min rumskamrat var från Douala. Dessutom hade dom ju ett väldigt charmigt lag då också. Nu har de inte riktigt samma kollektiva vinnarskalle även om laget på pappret är nog så bra. Om CAN(var ska den hållas 2012?) snart går i Kamerun vore det ett ypperligt tillfälle och besöka honom som jag lovat...
Jag saknar inte spelet, men känslan från DIFs 90-tal, när bra intentioner räckte för jubel och stödet var (nästan) ovillkorligt från den fåtaliga publiken.
Ibland tror jag en vända i Superettan är vad som behövs för att få tillbaka den, men fotbollen har förändrats och kraven är för alltid annorlunda.
Så jag kommer nog sitta kvar på min träbänk och fåfängt hoppas att det vänder, både på läktaren och planen.
Ang. Paris - OM och Paris supportrar så klistrar jag in början av en text jag skrev till ett online-magasin för ett par år sedan:
"Paris, våren 2000. Platsen är en bar på Rue Oberkampf. Inte den delen av gatan som fått ett uppsving på senaste åren, utan längre upp där inredningarna, musiken och publiken förblivit densamma. Det vill säga sådan att de unga som är ”in the know”, som gett upphov till Rue Oberkampfs renänssans, inte går dit. I ett inre rum har man har tryckt in så många stolar man bara kan få plats med mellan biljardborden och där visar man fotbollsmatchen mellan Paris Saint-Germain och Olympique de Marseille direkt på storbildsskärm. Det handlar om hatmatchen nummer ett i fransk fotboll, som nästan alltid följs av kravaller.
Motsättningarna handlar om mer än bara fotboll, det är huvudstaden mot provinsen, det är rika mot fattiga och nord mot syd. Det är också intensiv, nästan brutal satsning som ger upphov till sällan välspelad men ofta underhållande fotboll. När jag och min två vänner släntrar in en kvart in i matchen är det knappt vi får plats i bakre rummet, resten av baren är tom. Genomsnittbesökaren är en ung nordafrikansk man i träningsoverall från Paris fattigare delar. Stämmingen bland publiken är stressad, pressad och vagt hotfull, såsom den ofta blir när man trycker in många människor som tar fotboll för stort allvar på en liten yta. En hotfullhet som lätt ökar om resultatet inte går deras väg. Än så länge står det noll-noll, men det räcker inte för att publiken ska vara nöjd. Det kedjeröks, svärs och skakas på huvuden.
Och så gör Marseille mål. Jag, som förlorat mig i matchen, studsar upp, jublar, för att genast stelna till. Uppfattar en orolig blick från mitt sällskap, Parissupportrar är lika dåliga förlorare som alla andra, men kända som lite mer våldsamma. Precis som jag tänker ”det där var inte så smart” exploderar salen i jubel. Det visar sig att Paris Saint- Germains problem med rasistiska fans gjort att många i Paris invandrartäta områden väljer ärkefienden Marseille istället. Fotboll är nämligen sällan så enkelt att man bara hejar på ett lag, utan det handlar om identitet, tillhörighet och väldigt mycket om myt. Myten om supportern, folket, staden eller landet. Därför blir det ibland mycket viktigare än bara tjugotvå spelare och en boll."
Kamerun har jag alltid gillat och deras VM 1990 är ett av mina största fotbollsminnen.
2012 spelas CAN i Gabon och Ekvatorial Guinea som delar på värdskapet. Det är ju grannländer till Kamerun så...
Håller med dig angående 90-talet. Saknar den känslan, engagemanget. Klart det blivit mer tryck, framförallt kring derbyn, sen 1998. Men samtidigt har kravbilden ökat oerhört. Ett felpass och en hemmaspelare kan bli utbuad...
Mycket intressant text du skrivit. PSG har ju en helt delad klack med "nassar" på ena sida och "invandrare-vänster" på den andra. När jag såg l'OM vs PSG nere i Marseille för något år sedan var det främst deras ultras på plats och de var blandade.
Jag kan väl så här ett par år senare erkänna att det inte låg någon större research än att fråga runt bland lite bekanta bakom uttalandet att PSGs rasistiska fans förklarar OMs populäritet här och var i Paris. Min uppfattning stärktes senare av köpet av Anelka och vissa uttalanden om de via det skulle vinna supportrarna utanför centrala Paris.
Vet du om det funkat, eller tror du att min bild var fel 2000?
I så fall var ju händelsen på baren ännu mer intressant egentligen, att jag snubblat in på en OM-bar av ren slump.
Det här med delade klackar är lite intressant, den här idén att vi supportar skulle dela mer än supportskapet är ju naturlig, lockande och samtidigt helt befängd och all tre påståenden stärks ju av nämnda klack.
Jag kan nog spontant känna att din bild stämmer. Nu vet jag dock att PSG numera har en stor del anhängare av nord- västafrikansk bakgrund också. Finns bl.a. en grupp som kallas Tigris Mystic (en stökig gruppering) som har högerfalangen som värsta fiende.
Kanske har de lyckats locka över nya anhängare pga tidigare spelarköp som Weah, Anelka och Ronaldinho.
Sen har jag fått uppfattningen att l'OM är en klubb som, likt Blåvitt i Sverige på 80-talet, har varit "hela Frankrikes lag". När jag var på l'OM vs Liverpool i december 2007 träffade jag och min polare på ett gäng från Paris som var supportrar till l'OM. De ogillade PSG lika mycket som Marseille-borna. :-)
Skicka en kommentar