Mannen från Guyana

Kikar på två konsert-DVDs av guyana-födde Eddy Grant. En är inspelad i Buenos Aires 1982 och den andra i Havanna 1986. Eddy Grant framstår som en mycket sympatisk man. Han är riktigt vass live. En sorts "Miami Vice-version" av Bob Marley. Hitsen är många, "Walking On Sunshine", "Living On The Frontline", "Electric Avenue", "I Don't Wanna Dance", "War Party", "Killer On The Rampage", "Gimme Hope Jo'Anna"...ja ni hör. Bra riddims.

När jag ser Mr Grant dansa runt i sina dreadlocks minns jag när jag själv gled runt i såna lockar i mitten av 90-talet. Jag läste en hel del panafrikanistisk litteratur då. En av mina favoriter var (och är) Walter Rodney (1942-1980), även han från Guyana. Han skrev The Grounding with my Brothers, ett verk som har samma flow som Eddy Grants musik.

Det är något med Guyana.

Afrobeat rules!

För den som missade lördagskvällens dokumentär om Seun Kuti så kan den ses på SVT Play.

Seun Kuti lirar i Köpenhamn fredagen den 28 oktober - vi ses där!

En dos funk och disco från Haastrup

The World Might Fall Over - MonoMono by Soundway

Jag har spenderat veckan med ett knippe återutgivna album av nigerianskt ursprung. Give the Beggar a Chance, The Dawn of Awareness, Wake Up Your Mind och Black Goddess. Gemensam nämnare är afrobeat-legenden Joni Haastrup som har ett finger med i spelet på samtliga.

Haastrups band Monomono är något ojämna men när det är bra så svänger det rejält. Tänk progg med nigeriansk groove. När jag lyssnar på musiken får jag samma känsla som när jag lyssnar på progressiv jazzrock från slutet av 60 - början av 70talet. Långa låtar som flyter ut i jam. Afrocentriska texter, medvetenhet och hymner till Moder Jord. På soloalbumet Wake Up Your Mind från 1978 levererar Haastrup politiska texter till ljudet av riktigt tajt nigeriansk disco.

Soundtracket till Black Goddess (film från 1978) är det mest obskyra av dessa fyra album. Herbie Hancocks Headhunters möter TV-spelsmusik. En aning märklig mix, men stundtals jävligt bra.

Black Goddess (from Black Goddess 0ST) by Soundway

Living on the frontline

Blues brother

Damer och herrar...Cary Clark Jr! Riktigt jävla bra drag.

Prince, WoW!

Det var en bra WoW-festival i år. Prince var så fantastisk som jag hade hoppats på! Första timmen var han Jimi Hendrix eller Carlos Santana med fokus på gitarr, andra timmen var han Sly Stone med fokus på funk. Mmmm...han var Prince helt enkelt! Inledningen med 1999 var överjävligt bra. Merparten av materialet tog han just från 1999 och Purple Rain. Det gjorde han rätt i.

Jag har sett Prince 1987, 1988 och nu 2011. Det går naturligtvis inte att jämföra konserten i fredags med de jag såg i slutet av 80-talet. Mer än 20 år har gått (under Prince konserter 87 och 88 hade jag en märklig blandning av hockeyfrilla och afrofrisyr, trots det var jag nog coolare då än vad jag är idag...). Jag kommer dock ihåg exakt vilka låtar han lirade då och att jag blev lika berörd under "Purple Rain" som jag blev i fredags.

Bäst: "1999", "Cool" (gammal The Time-rökare), "Controversy"...och naturligtvis "Purple Rain".

DN
Expressen
Aftonbladet

Dirty Mind

prince dirty mind
- Watch more Videos at Vodpod.

Prince. I Göteborg. Ikväll.