torsdag 6 september 2012

En opieätares bekännelser

Jag har precis läst Mohamed Omars skrift En opieätares bekännelser. Det är en bekännelseskrift på 33 sidor om uppsalapoetens "avfall från parnassen" och om hur religionen blev som ett opium för honom.

När Mohamed Omar kom ut som islamist under Gazakriget januari 2009 blev jag mycket besviken. Jag hade sett honom som en intressant poet och röst för många av oss svenskar med muslimsk bakgrund (i mitt fall med en far ifrån Gambia och en mor ifrån Sverige). Han var, precis som jag - en sökare med ett djupt intresse för sufism. Efter hans artikel i Expressen januari 2009 började jag läsa hans blogg och upptäckte att han nu lierat sig med diverse olika extremister - förintelseförnekare och antisemiter. Mohamed Omar skrev även om sina planer på att starta ett antisionistiskt parti. Då slutade jag läsa hans blogg. Det blev obehagligt och vidrigt.

I En opieätares bekännelser berättar Mohamed Omar öppet om varför han begick "intellektuellt självmord". Han berättar om sin bakgrund, avsaknaden av sin far, sin osäkerhet, sitt sökande. Han berättar om den stress och press som följde efter hans genombrott som poet.

Kommer Mohamed Omar att släppas in i det litterära finrummet igen? Eller är han förevigt förpassad in i skamvrån? Jag vet inte. Han får stå för det han har sagt och gjort och sen får tiden utvisa om han blir förlåten. En 33-sidor lång bekännelseskrift kommer inte att räcka. Det är modigt av honom att komma med en skrift som denna och att erkänna att han varit förvirrad och haft fel. Det är starkt. Jag skulle vilja lära mer om hans bakgrund, uppväxt, vad som format honom, vart han är på väg och om sufismen och mystiken. Jag vill läsa mer poesi. Men det kanske kommer? Mohamed Omar har i intervjuer hintat om att han skriver på en längre bok. Jag hoppas verkligen att han är genuin i sitt avståndstagande till de förvirrade och ofta motbjudande ståndpunkter han torgförde under några år och att han på riktigt har vaknat upp ur den onda opiumdrömmen. Av vad som framkommit i skriften, på den nya bloggen och i intervjuer så känner jag att jag ännu inte har kunnat förstå hur han drevs in i en antisemitism som nästan fick honom att starta ett politiskt parti. Det känns nästan som att de drygt tre åren under opiumruset varit som en konstinstallation. En noga uträknad provokation. En lek med oss alla. Vem vet förutom Mohamed Omar själv. Jag blir inte klok på honom.

Likt Mohamed Omar är även jag en son av Uppsala - staden där kajorna talar latin. Där föddes jag. Det var i den stadens bibliotek jag fördjupade mig i sufismens mystik och läste böcker om Gambia, Senegal och Mauretanien. Jag hoppas att Mohamed Omar fortsätter utforska den lärdom som finns i den stadens bibliotek och att han aldrig mer kliver in i opiumrökens dimmor igen.

2 kommentarer:

Svarten sa...

Kan det vara så enkelt som att han tröttnat på att köra taxi och vill komma tillbaka till tv-sofforna och de stora drakarnas kultursidor? Jag misstänker det.

Ibou sa...

Det kan vara så enkelt. Hans förtroendekapital står på noll, eller minus, så han har en lång väg att vandra.