Goat på Storan

Så då var det dags igen. Goat. Såg bandet för någon månad sedan på Hisingen. Nu lirar de på Storan (i Göteborg) på fredagen den 21 december. Perfekt "hednisk" uppvärmning inför kalkonen och julmusten på dopparedagen.  

Ses i vimlet!

Johannes Anyuru

Johannes Anyuru har skrivit en text på SVT-Debatt med utgångspunkt i den märkliga pepparkaksgubbe-debatten som florerade på sociala medier under sisådär två timmar på söndagsförmiddagen. Anyuru är både vass och eftertänksam, som så ofta. Jag har inte hans litterära förmåga men jag känner igen mig i, och skriver under på, mycket av det han säger och skriver.

Vill man ha mer av göteborgsförfattaren så rekommenderas hans senaste bok En storm kom från paradiset. I boken får vi följa Johannes Anyurus far, kallad P, från hans liv som pilot i Ugandas flygvapen till migrant i exil, med allt vad det innebär, i Sverige. När jag läser delarna som berör Idi Amins skräckvälde i Uganda minns jag mitt specialarbete i tredje ring (det handlade nämligen om Idi Amin och statskuppen 1971). Boken (inte mitt specialarbete) är ett mästerverk. Läs den.

Goat på Truckstop

Funk, hård psykedelisk rock och afrobeat. Bandet Goat lirade på medlemsklubben Truckstop på Hisingen igår - huvudband var Acid Mothers Temple från Japan. Göteborgsbandet har blivit hajpade i både svensk och internationell media den senaste tiden. Jag gillade det jag såg och hörde och det ska bli intressant att följa det här mystiska bandet framöver.

French Connection

Gillar man hårdkokta thrillers/deckare ska man se klassikern French Connection från 1971 med Gene Hackman i huvudrollen. Filmens titel anspelar på den heroinhandel som under 60- och 70talet pågick mellan Turkiet, via Marseille, till USA. Medan French Connection till största delen utspelar sig i New York utspelar sig uppföljaren från 1975 i Marseille.

Gillar man sydeuropeisk fotboll ska man istället sätta sig på ett plan och åka till Marseille. Jag landade i hamnstaden den 4e oktober. Huvudsyftet med min resa var att se Olympique de Marseille möta Paris Saint Germain på söndagen den 7e, därefter skulle jag och en vän vidare till Antibes, Nice och Monaco. Precis som vid mina tidigare besök i Marseille blev det en trevlig upplevelse. Under torsdagskvällen spelade Olympique de Marseille mot AEL Limassol från Cypern i en Europa Cup-match. Jag landade dock när matchen börjat så jag han inte ta mig ut till Stade Vélodrome och se den. Det blev dock en enkel resa för l'OM som vann med 5-1. Efter match var det en hel del Limassol-ultras nere i Vieux Port.

Jag spenderade mycket av min tid i stadsdelarna Noailles och Cours Julien, nära Vieux Port ("den gamla hamnen"). Det blev besök på senegalesiska och västindiska restauranger och naturligtvis en hel del merguez och pastis. Under fredagskvällen hamnade jag på en bakgård i Cours Julien där ett band som lät som Mano Negra stod och jammade - dub, nordafrikanska rytmer och punk i en skön blandning. På ett bord såldes vitt vin i plastmugg och en viss sötaktig rök spred sig runt gården. Efter denna avslappnade konsert hamnade jag på en guineansk reggaebar. En lyckad kväll! På lördagen, dagen innan match sprang jag sedan på ett trevligt sällskap som bl a bestod av folk från Svenska Fans (det var genom dem jag fixat matchbiljetter). Läs en fin krönika av en av deras skribenter här.

Matchdag mötte jag upp min vän som ankommit till Marseille under söndagen. Vi tog oss till Stade Vélodrome och väl där upplevde vi (på utmärkta platser) den grymma stämning som man så ofta kan få njuta av på Marseilles hemmaplan. Matchen var jämn. Gignac satte två mål för OM och Zlatan hängde två kassar för PSG. Det kändes lite som båda lagen var relativt nöjda med resultatet efter matchen.

Antibes

På måndagen reste jag och min vän vidare till Antibes som vi sedan använde som bas för diverse dagsutflykter till Nice och Monaco. Antibes är en mysig liten stad med en hel del brittiska barer och pubar vilket skapar en kul atmosfär. Vädret i Antibes var strålande så det blev även några dopp. Tror fasen det var första, och enda, gången jag badat utomhus i år. På marknaden i Antibes inhandlades oliver och de var nog de godaste jag någonsin smakat!

Monaco

Antibes, Nice och framförallt Monaco skiljer sig som bekant en hel del ifrån Marseille. Där den sistnämnda staden stundtals är en het bubblande gryta är de förstnämnda en aning mer svalna. Dock inte ointressanta för det. Var stad har sin charm. Efter några dygn i Marseille uppskattade jag lugnet i Antibes. Semester ska ju även innebära vila och det fick jag mer av där. Nice känns som en större och uppdaterad variant av Antibes. Nice återvänder jag gärna till och utforskar mera. Kanske i slutet av mars då stadens lag Olympique Gymnaste Club Nice Côte d'Azur möter Olympique de Marseille i ett sydkust derby. 

Monaco kändes exklusivt och dyrt men jag var där för kort tid för att hinna få några djupare intryck av staden. Fick dock lite "James Bond"-vibbar här och där. Supercupen (mellan segrarna i Champions League och Europa League) brukade spelas på Stade Louis II i Monaco och enligt min vän som varit på en del sådana matcher brukar det vara betydligt roligare i stan då. Nu är dock den cupmatchen flyttad och kommer från 2013 spelas på olika arenor.

Väl hemma i Göteborg kan jag bara konstatera att det är skillnad på hamnstäder och hamnstäder...

Senegal Salsa

En fin dokumentär, och tillbakablick, på salsans betydelse för senegalesisk populärmusik.

För den som vill höra mer senegalesisk salsa rekommenderas dubbel-CDn Afrolatin Via Dakar. 

Destination: Marseille

I början av oktober glider jag ner till Marseille. Huvudsyftet för resan blir naturligtvis matchen mellan Olympique de Marseille och deras ärkerival Paris Saint Germain. Zlatan i all ära men den 7 oktober är det hemmalaget som får mina sympatier. Allez l'OM!

Marseille är en av mina favoritstäder och jag har några dagar på mig att utforska staden. Det kommer även bli besök till Antibes, Monaco och Nice.

Höstsol, bouillabaisse, fotboll och pastis! Ser fram emot oktober.

Frihet

Cheikh Lô på Stora Teatern

En av mina största musikhjältar spelar i Göteborg på måndag. Senegalesen Cheikh Lô gästar Stora Teatern. Jag har aldrig haft glädjen att se Cheik Lô in concert. Jag minns när jag köpte ett kassettband med Cheikh Lô på en marknad i Serre Kunda i Gambia, 1996. Det var Ne La Thiass, hans första stora release, producerad av Youssou N'Dour. Jag förälskade mig direkt i hans säregna variant av mbalax. Sen dess har hans musik varit en god vän i mitt liv. När jag återvände från Gambia så möttes jag av informationen att Cheikh Lô precis hade spelat i Sverige...Det tog 16 år men nu har jag äntligen chansen att få höra hans musik live.

Jerijeff Lamp Fall!

En opieätares bekännelser

Jag har precis läst Mohamed Omars skrift En opieätares bekännelser. Det är en bekännelseskrift på 33 sidor om uppsalapoetens "avfall från parnassen" och om hur religionen blev som ett opium för honom.

När Mohamed Omar kom ut som islamist under Gazakriget januari 2009 blev jag mycket besviken. Jag hade sett honom som en intressant poet och röst för många av oss svenskar med muslimsk bakgrund (i mitt fall med en far ifrån Gambia och en mor ifrån Sverige). Han var, precis som jag - en sökare med ett djupt intresse för sufism. Efter hans artikel i Expressen januari 2009 började jag läsa hans blogg och upptäckte att han nu lierat sig med diverse olika extremister - förintelseförnekare och antisemiter. Mohamed Omar skrev även om sina planer på att starta ett antisionistiskt parti. Då slutade jag läsa hans blogg. Det blev obehagligt och vidrigt.

I En opieätares bekännelser berättar Mohamed Omar öppet om varför han begick "intellektuellt självmord". Han berättar om sin bakgrund, avsaknaden av sin far, sin osäkerhet, sitt sökande. Han berättar om den stress och press som följde efter hans genombrott som poet.

Kommer Mohamed Omar att släppas in i det litterära finrummet igen? Eller är han förevigt förpassad in i skamvrån? Jag vet inte. Han får stå för det han har sagt och gjort och sen får tiden utvisa om han blir förlåten. En 33-sidor lång bekännelseskrift kommer inte att räcka. Det är modigt av honom att komma med en skrift som denna och att erkänna att han varit förvirrad och haft fel. Det är starkt. Jag skulle vilja lära mer om hans bakgrund, uppväxt, vad som format honom, vart han är på väg och om sufismen och mystiken. Jag vill läsa mer poesi. Men det kanske kommer? Mohamed Omar har i intervjuer hintat om att han skriver på en längre bok. Jag hoppas verkligen att han är genuin i sitt avståndstagande till de förvirrade och ofta motbjudande ståndpunkter han torgförde under några år och att han på riktigt har vaknat upp ur den onda opiumdrömmen. Av vad som framkommit i skriften, på den nya bloggen och i intervjuer så känner jag att jag ännu inte har kunnat förstå hur han drevs in i en antisemitism som nästan fick honom att starta ett politiskt parti. Det känns nästan som att de drygt tre åren under opiumruset varit som en konstinstallation. En noga uträknad provokation. En lek med oss alla. Vem vet förutom Mohamed Omar själv. Jag blir inte klok på honom.

Likt Mohamed Omar är även jag en son av Uppsala - staden där kajorna talar latin. Där föddes jag. Det var i den stadens bibliotek jag fördjupade mig i sufismens mystik och läste böcker om Gambia, Senegal och Mauretanien. Jag hoppas att Mohamed Omar fortsätter utforska den lärdom som finns i den stadens bibliotek och att han aldrig mer kliver in i opiumrökens dimmor igen.

Ivory Coast Soul

 

Oh ah Kennedy!

I veckan blev det klart att Kennedy Bakircioglü är tillbaka i Hammarby. En modern bajenlegend har återvänt till Söder! Det känns mycket spännande och kul. Kennedy har fortfarande mycket att ge på en fotbollsplan. Bajen har värvat på bra i sommar. Det ska bli intressant att se förre helsingborgsspelaren Erik Sundin framöver. Det är en bra värvning. 

Denna säsong är i praktiken körd. Glappet upp till BP och HBK är för stort. Kan Bajen landa på en fjärdeplacering så är det en bra grund att stå på inför nästa säsong. 

Jag kan tyvärr inte vara på plats på Söderstadion på måndag men kommer naturligtvis följa den TV-sända matchen. Det kommer bli ett jäkla tryck när Kennedy kliver in på planen i den grönvita matchtröjan. 

Oh ah Kennedy, say Oh Ah Kennedy!

PS: Eftersom jag även vänsterprasslar med Olympique de Marseille så gläds jag naturligtvis åt deras starka säsongsinledning i Ligue 1. Att PSG går knackigt gör inte saken sämre...sorry Zlatan...

Bruce på Ullevi

1988 såg jag Bruce Springsteen på Stockholm Stadion. Jag var då 15 år gammal och minns att det var en bra konsert som svängde rejält. Bruce bjöd stundtals på stor soul. Det tog 24 år innan jag tog mig chansen att återigen se The Boss. Denna gången Ullevi. Rutinerad som jag är valde jag naturligtvis konsert nummer två på lördagen. Enligt myten vrider Bruce upp reglaget ett snäpp om han gör fler konserter i samma stad. 1988 stod jag nästan längst fram och såg konserten, ung och entusiastisk som jag då var. Nu, närmare 40 år gammal, valde jag att istället att i trygghet sitta uppe på läktaren med en ljummen folköl. Det funkade även om jag önskat bättre platser.

Det har skrivits en massa recensioner av konserten. Bland annat denna från Backstreets, så det finns ingen anledning att jag ska skriva ytterligga en. Jag kan bara lugnt konstatera att det var en riktigt bra konsert med en härlig stämning. Bruce skapar alltid hysteri i Sverige (vilket många även stör sig på) och han verkar inte kunna misslyckas här. Vänner har frågat mig vilken konsert som jag tyckte var bäst, den 1988 eller den i lördags, 2012. Det är nästan omöjligt att svara på. Förhoppningsvis har jag utvecklats under de 24 år som har gått...Men eftersom jag vill vara lite exklusiv så väljer jag konserten 1988.

Bäst: It's Hard to Be a Saint in the City och Because The Night

Mysterium: De som drängfulla går på en Bruce Springsteen-konsert.

Kuriosa: Bruce väljer den musik som spelas i högtalarna innan och efter konserterna och han har bra musiksmak. Innan han klev på lirades bl a Jimmy Cliffs Sitting in Limbo och direkt efter konserten så spelades The Boss av James Brown. 

Semester

(Vy från Henriksberg, Göteborg)

Festivalsommar 2: Metaltown

För drygt två veckor sedan besökte jag festivalen Metaltown här i Göteborg. Det blev en riktigt kul helg med goda vänner och en massa hård musik. Jag lyssnade mycket på hårdrock och metal på 80-talet. Jag minns att jag fascinerades av, och skrämdes lite, av band som Slayer. På senare år har jag återupptäckt en del av den musik jag lyssnade på då.

Just Slayer levererade den bästa och tyngsta spelningen på årets Metaltown. Det var en riktig mangling. Andra band som levererade var Anthrax och svenska banden Opeth och Candlemass samt franska Gojira. Tyvärr missade jag Lamb of God under fredagen eftersom Sverige lirade mot England samtidigt. Surt men så är det på festival. I år hade det även ett death- och black metal tält med fokus på lite råare och mörkare tongångar. Där såg jag bl.a. polska death metal bandet Vader.

I år funkade transporterna till och från festivalen (långt ut på Hisingen) bra. Det är en överlag bra organiserad festival och öltälten är strategiskt placerade så man kan stå (eller sitta) och dricka lite öl och diskret headbanga samtidigt som man ser och hör banden bra. Hårdrockare och metalfans är även trevliga människor och jag såg inte ett enda bråk under festivalen trots mängden av alkohol som besökarna drack. Naturligtvis smög det även runt en del lirare i "corpsepaint"...

Metaltown är en "true" festival. Det blir med största sannolikhet ett besök dit nästa år också.

Festivalsommar: Clandestino

Är ledig idag och sitter och lyssnar på Don Cherrys gamla klassiker Organic Music Society från 1972, ett album jazzlegenden spelade in under sin vistelse i Sverige. Musiken på albumet är en sorts tidig "världsmusik" blandat med jazz. Gränsöverskridande och "multikulti" om man ska använda ett idag debatterat ord. Känns bra att lyssna på Don Cherry en regnig måndag. Det ger mig hopp.

Anledningen till min ledighet stavas Clandestino. En festival i Göteborg som riktat in sig på mer alternativ musik från olika delar av världen. Gillar verkligen temat och konceptet bakom festivalen. Det var den tionde i ordningen och tyvärr kan det varit den sista. Bäst under årets festival var Linton Kwesi Johnson, Conjunto Angola 70 och Staff Benda Bilili. Även Donso från Paris var intressanta. Förstnämnda är en reggae/dub-poet som jag gillat i decennier. Hans texter känns relevanta än idag. Tyvärr lirade hans kompband en halvtimme innan LKJ kom in på scenen. Det förstörde en del av upplevelsen.

Conjunto Angola 70 var riktigt bra. Ett gäng äldre herrar från Angola som lirar gamla angolanska klassiker. Gissar på att de släpper ett kritikerrosat album till hösten. Staff Benda Bilili från Kongo levererade som vanligt. Riktigt bra drag. De har en enorm spelglädje och en massa bra låtar.

Negativt med festivalen i år var det dåliga vädret och att det inte var så många besökare. Det kändes som det tände till ordentligt först när Staff Benda Bilili lirade på söndagskvällen, då var det som mest folk och mest drag. Men då var festivalen sen över...

Pape Ndiaye Thiopét

Guelewar

Guelewar - Touki Ba Banjul, Acid Trip From Banjul to Dakar

Inleder min Valborg med att lyssna på psykedelisk proto-mbalax från Gambia. Jag är helt lyrisk över att det legendariska bandet Guelewars musik har återutgivits. Guelewar är ett fantastiskt band från Gambia som bildades under 1970-talet. Deras musik låter helt unik. På länken här kan ni lyssna lite på hur de låter. Nu väntar jag även på att mer musik från Ifang Bondi ska återutges.

Guelewar - Halleli N'Dakarou

The Bariba Sound

En dos funk och afrobeat från vad Samy Ben Redjeb på Analog Africa kallar "the Islamic Funk Belt" i Västafrika - en region som inkluderar de norra delarna av Ghana, Togo, Benin och Nigeria. The Bariba Sound är nummer 11 i ordningen på det Frankfurt-baserade skivbolaget och på denna samling ligger fokus på det lilla västafrikanska landet Benin. Samlingen är nästan lika vass som albumet som kom förra året, Bambara Mystic Soul (med "rare grooves" från Burkina Faso). Det finns anledning till att återkomma med ett blogginlägg om funken från Benin.

Göteborgshumor

Imorgon ska jag vänsterprassla och gå på en fotbollsmatch på Ullevi. Gais möter Häcken. Jag är neutral. Inget av lagen hejar jag på. Inför matchen har Gais visat sitt sinne för (göteborgs)humor. Vad sägs om denna marknadsföring?

Barnsligt, roligt och lite småelakt. Göteborgshumor i sitt esse.

Lizzy live

Lagom till premiärerna av Allsvenskan och Superettan damp ett litet paket ner i min brevlåda (bara sådär). Paketet innehöll en DVD med en Thin Lizzy konsert från 1975, Live At The National Stadium - Dublin. Konserten är från turnén som följde på albumet Fighting. Bandet hade precis börjat utveckla sitt "twin guitar" sound (året efter slog de igenom ordentligt med klassikern Jailbreak). Det känns rått och opolerat.



PS: På DVDn ryms även två dokumentärer samt annat smått och gott.

Teranga Beat

Teranga Beat är ett nystartat skivbolag i Senegal som ser sin uppgift att släppa svåråtkomlig musik från just Senegal och Gambia. Fokus ligger på musik från 60, 70 och 80-talet. Tidig mbalax, "senegalesisk salsa", "afro-manding".

Jag har väntat länge på att musik från band som Ifang Bondi och Guelewar Band of Banjul ska återutges. Tackar Teranga Beat för deras kulturgärning!



(Karantamba från Gambia)

Folk-soul med Kiwanuka

Ser fram emot våren och Michael Kiwanukas debutalbum (som släpps i mars).

...dub...

Teranga vs Chipolopolo

Ikväll rullar afrikanska mästerskapen igång. Värdnationen Ekvatorialguinea möter Libyen och Senegal möter Zambia. Matchen mellan Les Lion de la Teranga och Chipolopolo är den som intresserar mig mest. Senegalesisk offensiv (kanske Afrikas bästa just nu?) mot zambiskt lagspel. Det känns som Senegal har förutsättningen att gå hela vägen i detta mästerskap.Ser gärna en final mellan Senegal och Elfenbenskusten.

Erik Niva uppmärksammar de afrikanska mästerskapen här. 

(kommer följande veckor inta denna position)

Les Lions de la Teranga

Nästa helg inleds den afrikanska cupen i fotboll. Värdländer är Gabon och Equatoral Guinea. Laget jag kommer följa lite extra under turneringen är Senegal. Les Lions de la Teranga ser intressanta ut och ska bli väldigt spännande att se om Demba Ba kommer att leverera. Ba har som bekant gått riktigt bra i Newcastle och han ligger just nu tvåa i Premier Leagues skytteliga.

De trefaldigt regerande mästarna Egypten är inte med i år, detsamma gäller för giganterna Sydafrika, Nigeria och Kamerun. Årets afrikanska cup är således svårtippad. Starkast på pappret är Ghana och Elfenbenskusten men det blir säkerligen en hel del skrällar.

Allez les Lions!

"Outcast Forever"

En teaser från en dokumentär om "the infamous all black motorcycle club" kallad Outcast Forever.



Denna vill jag se.