Jamm

Första gången jag hörde Cheikh Lô befann jag mig i Gambia. Året var 1996. Jag förälskade mig direkt i hans musik som är en blandning av mbalax, kubansk són och sufiska melodier från Senegal. Cheikh Lô tillhör ett sufiskt brödraskap som kallas Baye Fall och det märks väldigt tydligt i hans låtar.

I slutet av sommaren kommer äntligen Lôs fjärde album Jamm. Enligt rapporter ska den vara en återgång till hans musikaliska rötter. Det jag hört hittills låter, som väntat, oerhört bra.

Jamma ak jamma!

Disco

Nigeriansk 70-tals disco och funk är något av det bästa som finns. Sommaren är igång - Let's boogie!

Stromae

Inleder min semester med lite afro-belgisk klubbmusik. "Alors on danse" har under året varit en monsterhit runt om i Europa. Det ska bli intressant att se om Stromae enbart är en one-hit wonder.

Soulig semester

Min semester inleddes med ett migränanfall modell större. Nu är jag dock tillbaka i hyfsad form och redo att...ta det lugnt. Som den svensk jag är läser jag deckare under semestern. Denna sommar kommer jag plöja igenom Millenium-trilogin (ja jag vet, jag ligger några år efter er andra).

Under min semester kommer jag även att roa mig. En av mina favoritartister Dâm-FunK från LA kommer till Nefertiti i Göteborg den 4 augusti. Det blir en kväll fylld av Prince-funk, Slave, Zapp, Rick James och synthig soul. Västkusten goes West Coast. Det ser jag framemot. Rekommenderar er göteborgare att ta er dit. Det kommer svänga.

Ses därute! Salaam.

En plats i solen

Vid sidan av gamla fina Imperiet så är Kent en av få svenska artister/grupper som jag verkligen lyssnar på. Det är dock först på senare år som jag börjat se (förstå) storheten i det Kent gör. Det elektroniska och synthiga sound bandet utforskade på Tillbaka till samtiden och förra årets Röd fortsätter de med på deras nya album En plats i solen.

Omslaget för tankarna till en Absolute Music-samling med sommarhits eller en dansbandsplatta. När det gäller Kent vet man inte om de menar allvar eller om de är ironiska och det är det som är tjusningen med bandet från Eskilstuna.

Vuvuzelan har tystnat

VM är över. Spanien vann välförtjänt en ful men spännande final. Det som på förhand skulle bli Afrikas VM, blev under turneringen snabbt Latin Amerikas turnering, för att mot slutet bli Europas triumf...

Tyskland spelade totalfotboll som Holland och Holland spelade som ett brutalt...Sverige (med skillnaden att de åtminstone gjorde en del mål...). Av de afrikanska lagen var Ghana bäst. Frankrike slog knock på sig själva. Sydkorea och Japan visade att de förtjänar mer respekt för sin fotboll och Nya Zeeland var det enda lag som åkte hem obesegrat.

I slutändan är nog den största segraren Sydafrika. De lyckades med det som många tvivlade på - de levererade en fotbollsfest under en månad. Rapporter säger även att det varit välorganiserat. Avsaknaden av huliganism har varit mycket glädjande. Jag kan lungt säga att jag föredrar ljudet av Vuvuzelas framför ljudet av hatramor och bilder på sönderslagna pubar och torg. Vuvuzelan diskuterades inledningsvis men den "debatten" avtog något under turneringens gång. Varje turnering har sin prägel och Vuvuzelan gav denna turnering en speciell atmosfär - like it or not.

Nelson Mandela är frigiven sedan länge men jag vill ändå avsluta detta inlägg med en klassisk ska-hyllning till honom.



Vi ses i Brasilien 2014.

Bittert

Det var en spännande match som utspelade sig igår mellan Uruguay och Ghana. När Asamoah Gyan brände Ghanas straff med bara sekunder kvar av förlängningen så förstod jag att det inte skulle bli någon semifinal för Ghana. The Black Stars förlust igår är uppe där med kvartsfinalen mellan Kamerun och England i VM 1990 på topplistan över jobbiga fotbollsförluster.

Med lite distans till detta VM kan Ghanas unga landslag se tillbaka och konstatera att de gjort det bra i detta VM. De behöver inte skämmas. Gyan kommer förmodligen aldrig komma över den där straffmissen men livet går vidare även för honom. Hoppas han kan resa sig från detta.

Så nära...

Kom igen Black Stars!

Kingson, may The Force be with You!

Ikväll avgörs det vilket lag som ska ta sig an Holland i semifinalen. Uruguay eller Ghana? Det kommer bli stenhårt och jag är oerhört nervös. Ska ett afrikanskt lag för första gången ta sig till en semifinal eller ska klassiska Uruguay göra det?

Som den panafrikanist jag är laddar jag med några kalla öl och lite härlig musik från Soweto. Samlingen Next Stop...Soweto har tillsammans med BLK JKS senaste alster ZOL! fungerat som ett soundtrack under denna turnering.

The Purple One

En av mina absoluta favoritartister, kanske den störste, lirar på Roskilde i helgen. Andres Lokko uppmärksammar detta i en krönika i SvD.

Lokko nämner i krönikan att Prince konserter i Sverige 1987 och 1988 tillhör hans bästa konsertupplevelser och jag håller med - jag var också där. 1987 lirade han på Hovet och året efter i Globen. Det var fantastiska konsertupplevelser och inget har kunnat toppa det enligt mig. Jag var 14 år 1987 och var då ett fanatiskt Prince-fan.

Min första kontakt med Prince musik, och som för många andra svenskar, var 1984 genom filmen Purple Rain och dess soundtrack. Jag tycker fortfarande skivan är fantastisk, låtarna Darling Nikki och When Doves Cry är två Prince-favoriter, men hans skivkarriär innehåller så mycket mer fantastisk musik än enbart denna milstolpe. Personligen håller jag Dirty Mind, Controversy och 1999 som minst lika bra som Purple Rain. För att inte tala om Parade, Sign 'O' the Times och The Black Album...