Kallt som i Chicago

Jag har bara varit i Chicago en gång. Det är en stad med en kyla som påminner om Sveriges. En stor skillnad mot Sverige är dock att Chicago har bjudit omvärlden på enormt mycket bra musik. Från blues, till soul, till rapparna Common och Kanye West.

Kanye West har nu släppt ett nytt album som heter 808s & Heartbreaks. Det är hans "skilsmässo"-platta, hans Tunnel Of Love (Bruce Springsteen) eller Here, My Dear (Marvin Gayes bittra och fantastiska platta från 1978). Jag har en förkärlek för melankolisk musik, musik som vågar vara mörk utan att för den skull vara negativ. Mina tankar vandrar även till David Bowies Low, från 1977. En platta som bryter av tvärt mot Bowies musik från den första halvan av 1970-talet. En platta som även den för tankarna till ensamhet och melankoli och där Bowie kliver in i ett mer elektroniskt ljudlandskap.

Albumet har fått, och kommer få, blandad kritik. Vissa tycker det är uselt, andra att det är fantastiskt. Personligen kommer jag återkomma till detta album flera gånger under vintern.

Bambaataa's Theme

Afrika Bambaataa - "Bambaataa's Theme"

Stillsam Miles

1969 släppte Miles Davis In A Silent Way. Albumet kom att bli startskottet för hans elektriska period. När jag idag kom hem från jobbet hade jag snö i skorna, snö innanför byxorna och snö i mössan. Det enda som kunde få mig på gott humör var att plocka fram In A Silent Way. Som titeln antyder är det stillsam musik och en naturlig och bra startpunkt för den som vill ge sig in i Miles Davis snåriga elektriska djungel från åren 1969-1975.

Vinter

Vaknade upp ovanligt tidigt imorse. Det var kallt i mitt sovrum så jag tittade misstänksamt ut genom de halvt öppnade persiennerna. Snö! Jag förpassade mig genast till min kaffekokare, inhandlad för 199 kr,och bryggde den första koppen kaffe. Fokus flyttades sen till min musikanläggning och där valde jag det som kommer bli helgens soundtrack - tysk krautrock och progressiv funk från Benin och Nigeria.

Krautrock är något som intresserat mig under hösten. Tyska grupper som Can och NEU! har varvats med Les Volcans De la Capital från Benin och den ständigt återkommande saxofonisten Albert Ayler (som får symbolisera en sorts husgud hos mig).

Jag har aldrig besökt Tyskland men känner att en resa till Berlin eller Hamburg kommer allt närmare.

Zidane

9 juli 2006. VM-final i fotboll mellan Italien och Frankrike. Två personer kom att ha huvudrollen i denna final. Marco Materazzi vs Zinedine Zidane. När krutröken lagt sig och matchen var över stod Materazzi och hans italien som segrare. De var värdiga vinnare. Fotboll handlar om att vinna matcher och de vann den viktigaste matchen - den sista. Det är dock inte mästarna jag tänker på när jag minns denna matchen. Jag minns istället "händelsen" och att det var världens vackraste spelares avsked. Zinedine Zidane - fotbollsdansören från La Castellane i Marseille.

Jag är emot våld. Inte minst på en fotbollsplan. Men när fotbollsdansören först sätter en briljant straff för att senare skalla busen Materazzi och bli utvisad, kan jag inte annat än se det som ett grandiost avslut på en stor fotbollsartist karriär. Briljans och galenskap i samma match. Hjälte och syndabock.

Jag kan varmt rekommendera dokumentärfilmen Zidane: A 21st Century Portrait. Kameran fokuserar enbart på honom under en hel match. Real Madrid vs Villareal. Under dokumentären får man chans att se världens bästa fotbollsspelare i aktion på nära håll.

Hur slutar filmen/matchen? Zinedine blir naturligvis utvisad...

"Ghir Enta"

En oerhört vacker låt av algeriska artisten Souad Massi "Ghir Enta"

"Sinnerman"

Hösten övergår snart till vinter. Det är rått och kallt och mörkret kryper sig på. Svensken gömmer sig inomhus och blänger misstänksamt på sin granne. Sommarens leenden är som bortblåsta. Det är då jag ägnar mig åt själslig kontemplation och självrannsakan. Gärna tillsammans med Nina Simone.

Nina Simone "Sinnerman"