Skräll i kvalet

Det blev en dramatisk slutomgång i kvalet inför de Afrikanska mästerskapen 2012 (mästerskapen delas mellan Ekvatorialguinea och Gabon).

Gambia lyckades inte kvalificera sig denna gången heller. Väldigt tråkigt med tanke på att de hamnade i en relativt enkel grupp och fick fajtas med Burkina Faso och Namibia. Grannlandet Senegal är dock klara för mästerskapen och min tumme hålls för det laget.

Kvalet har stått för några praktskrällar: Nigeria blev utslaget av Guinea (Conakry). Det är både kul att Guinea lyckades välta giganterna i Nigeria, men också tråkigt att ett av Afrikas (på pappret) bästa lag inte är med. Även storfavoriterna Kamerun och Egypten (trefaldiga regerande mästare) är ute. Sydafrika tog sig inte heller till mästerskapen efter en praktskandal där laget inte hade riktig koll på reglerna..Istället vann Niger den gruppen och är för första gången med. Grattis! 

Värt att notera är även Grupp C som Zambia vann och där Libyen tog andraplatsen och i kraft av bästa tvåa kvalificerade sig till mästerskapen. Med tanke på kriget i Libyen är det naturligtvis en bedrift.

Samtliga kvalificerade lag: Ekvatorialguinea, Gabon, Angola, Botswana, Ghana, Guinea, Elfenbenskusten , Libyen, Mali, Niger, Senegal, Tunisien, Zambia, Burkina Faso, Marocko och Sudan.

Darkness

Det är dags för höst, mörker och neddragna persienner. Soundtrack till misären: Darkness on the Edge of Town.

Mannen från Guyana

Kikar på två konsert-DVDs av guyana-födde Eddy Grant. En är inspelad i Buenos Aires 1982 och den andra i Havanna 1986. Eddy Grant framstår som en mycket sympatisk man. Han är riktigt vass live. En sorts "Miami Vice-version" av Bob Marley. Hitsen är många, "Walking On Sunshine", "Living On The Frontline", "Electric Avenue", "I Don't Wanna Dance", "War Party", "Killer On The Rampage", "Gimme Hope Jo'Anna"...ja ni hör. Bra riddims.

När jag ser Mr Grant dansa runt i sina dreadlocks minns jag när jag själv gled runt i såna lockar i mitten av 90-talet. Jag läste en hel del panafrikanistisk litteratur då. En av mina favoriter var (och är) Walter Rodney (1942-1980), även han från Guyana. Han skrev The Grounding with my Brothers, ett verk som har samma flow som Eddy Grants musik.

Det är något med Guyana.

Afrobeat rules!

För den som missade lördagskvällens dokumentär om Seun Kuti så kan den ses på SVT Play.

Seun Kuti lirar i Köpenhamn fredagen den 28 oktober - vi ses där!

En dos funk och disco från Haastrup

The World Might Fall Over - MonoMono by Soundway

Jag har spenderat veckan med ett knippe återutgivna album av nigerianskt ursprung. Give the Beggar a Chance, The Dawn of Awareness, Wake Up Your Mind och Black Goddess. Gemensam nämnare är afrobeat-legenden Joni Haastrup som har ett finger med i spelet på samtliga.

Haastrups band Monomono är något ojämna men när det är bra så svänger det rejält. Tänk progg med nigeriansk groove. När jag lyssnar på musiken får jag samma känsla som när jag lyssnar på progressiv jazzrock från slutet av 60 - början av 70talet. Långa låtar som flyter ut i jam. Afrocentriska texter, medvetenhet och hymner till Moder Jord. På soloalbumet Wake Up Your Mind från 1978 levererar Haastrup politiska texter till ljudet av riktigt tajt nigeriansk disco.

Soundtracket till Black Goddess (film från 1978) är det mest obskyra av dessa fyra album. Herbie Hancocks Headhunters möter TV-spelsmusik. En aning märklig mix, men stundtals jävligt bra.

Black Goddess (from Black Goddess 0ST) by Soundway

Living on the frontline

Blues brother

Damer och herrar...Cary Clark Jr! Riktigt jävla bra drag.