Läste en artikel i DN om att popmusiken i väst alltmer blickar åt Afrika för inspiration. Nina Persson från A Camp säger bl.a. -Jag trodde aldrig att jag skulle resa till Afrika och få inspiration till musik. Man tänker mest på batik och trummor. Det är en rolig idé att applicera på en storstadsmiljö. Att hon tidigare inte inspirerats av afrikansk musik har jag inget att säga om. Smaken är olika. Men att hon så öppet visar sin okunskap om Afrika är mer anmärkningsvärt. Om det är något som kännetecknar t.ex. afrikansk popmusik så är det just storstadsmiljö. Lagos, Dakar, Bamako, Conakry, Accra m.m. - det är städer med en kreativitet, dynamik och storlek som får Stockholm där jag bor eller Malmö (där smålänningen Nina Persson bodde innan hon flyttade till NYC) att framstå som ganska så bleka städer. Nu kan förvisso detta citat vara taget ur ett större sammanhang men jag tycker det är en ganska så talande bild av den arrogans som finns inom viss västerländsk populärkultur gentemot Afrika. Den roliga idén att låta det rurala Afrika möta storstaden fanns i Kongo (Brazzaville och Kinshasa) redan på 50-talet.
Det finns fortfarande en utbredd syn hos många att afrikansk musik enbart består av trummor och glada dansare. En bild lika felaktig som den att svensk musik enbart spelas av dalmasar i knätofsar...
Artikeln var dock intressant och jag applåderar alla former av musikala och kulturella blandningar och korsningar.
5 kommentarer:
"Den afrikanska musikgenren tic tac" - menar dom hiplifeartisten tic tac? Han är, liksom, ingen genre. Reserachen när det gäller faktisk afrikansk musik känns sådär måste jag säga...
Ja precis! Märkligt att de inte kollade upp det. Sitter förresten och lyssnar på "Black Stars"-samlingen med Hiplife nu. Sköna grooves.
Bra blogg, generellt. Vad vet du om musiklivet i Zambia - jag har precis kommit hit ...
Kunde inte DN låta en "expert" skriva fritt om västerländska indierockinfluenser i afrikansk musik. Det går säkert att hitta minst lika många disparata och lösa kopplingar.
Hon som skrev missade helt den afrobeat revival som pågått i västvärlden sen 90-talet. För att inte tala om musikaliska kolonisatörer som Paul Simon, Manu Chao, Damon Albarn, mm. T.o.m. indierockartister som Smog, tex i låten Bloodflow, har inspirerats av Fela...
Att Brasilien behandlas som ett afrikanskt land är väl symptomatiskt av världsmusikkategorins förbannelse.
Jorge Ben uppfann "rytmisk gitarrpop" på tidigt 60-tal när han började hantera sin akustiska gitarr som slagverk. Enligt mig, i alla fall.
Alla har sin egen bakgrund och historieuppfattning men skriver man för DN har man större ansvar att förmedla mer genomarbetad info än i denna artikel. Irriterande för den kunde blivit bra och ämnet är såklart superintressant.
Theodor: Har tyvärr dålig koll på musik i Zambia. Har några zambiska vänner så ber om att få återkomma i ämnet.
Lasse: Du har helt rätt. Redan i sitt gamla band Mano Negra så blickade Manu Chao stundtals mot Afrika. Precis som du skriver är det intressant ämne men artikeln missar målet än aning just på grund av att artikelförfattaren kanske inte är så påläst i ämnet.
Skicka en kommentar