TV4 visade ikväll journalisten Lena Sundströms dokumentär "Dom kallas rasister". Det var väl ingen djupgående skildring av de strömningar som finns i Sverige idag. Vi går mot ett spännande val om drygt en månad och Sverigedemokraterna har chans att ta sig in i Riksdagen. Det känns allt annat än bra. Jag minns hur det var i början av 90-talet med Ny Demokrati, Lasermannen och flyktingförläggningar som brann. Då som nu utmålas islam som stort hot mot den svenska kulturen.
Vi har även Folkpartiet som med sina trista utspel fiskar i grumligt vatten. Nu senast genom skolminister Björklunds prat om Burka/Niqab-förbud i klassrummen. Folkpartiet förnekar sig inte. Det är valår och då får man tydligen räkna med dessa utspel.
Jag har under de senaste åren följt diverse bloggar med främlingsfientligt innehåll för att försöka se vad som rör sig i deras skallar. Ibland garvar jag framför datorn över allt tjat om islam och alla konspirationsteorier som florerar men ofta fylls jag av ett iskallt obehag. Kommer jag i framtiden leva i ett land (mitt land, där jag är född och uppvuxen) där min hudfärg och min muslimska bakgrund gör att jag ses som "utböling"? Är det rent av så redan nu?
Jag vill skrika och vråla
och gör det ont vill jag gråta
jag vill sjunga och skåla
hur mycket mer kan jag tåla?
Det finns en sång i varenda själ
passion är nåt vi behöver så väl
Ett hjärta, är alltid rött
Ett hjärta, har alltid rätt
Ett hjärta, det stinker blod och svett,
Ett hjärta har alltid rätt
- Imperiet "Alltid Rött, alltid rätt", 1983
