Olof Palme

Tidigt på morgonen den 1 mars 1986 väcktes jag av min mor som med allvar i rösten berättade att vår statsminister Olof Palme hade mördats. Jag var då tolv år gammal och kommer aldrig att glömma det ögonblicket. Sverige befann sig i ett chocktillstånd. Det jag personligen minns av Olof Palme från den tiden var hans fräna stil i talarstolen, karaktäristiska utseende och att jag anade att det i samhället fanns ett stort Palmehat. Nu i efterhand har jag naturligtvis bättre kännedom om Palmes liv och gärningar som socialdemokratisk politiker.

Det var ungefär vid tiden kring Palmes mord som mitt egna politiska medvetande började. Jag växte upp i ett hem präglat av vänstervärderingar och 1988 deltog jag, 15år gammal, vid en valvaka för VPK. Sen dess har jag politiskt vänsterprasslat lite men i grunden så har mitt liv präglats av hemmets värderingar, och i vårt hem respekterades politiker som Palme.

Förra året släpptes en drygt 700-sidor tjock biografi om Olof Palme. Underbara dagar framför oss heter den och är skriven av Henrik Berggren, ledarskribent på DN. Boken fick mycket bra rescensioner i höstas men kritiska röster höjdes även över att Bergren försökt göra Olof Palme till liberal. Jag gillade boken mycket och kan varmt rekommendera den till de som vill lära sig mer om Palmes liv men även om Sveriges politiska historia under 1900-talet.

Cricket

Världsmästerskapen i cricket har inletts. I år spelas mästerskapen i Indien, Bangladesh och Sri Lanka. Min första seriösa kontakt med cricket fick jag under ett besök i Indien för drygt 10 år sedan. På en restaurang i New Dehli satte jag mig med en kopp chai för att se Indien möta Pakistan i en prestigeladdad match. Jag såg aldrig klart matchen (en cricketmatch pågår väldigt länge), men en nyfikenhet på sporten hade väckts. De invecklade reglerna har jag aldrig riktigt förstått även om jag lärde mig en del av de vänliga restaurangbesökarna i New Dehli.

Under samma resa väcktes även mitt intresse för Bollywoodfilm. Men det är en annan historia...

Konono no 1 till Nef

Jag klagade för en vän för några veckor sedan att det sällen är bra konserter i staden Göteborg. Nu får jag två konserter inom loppet av några dagar. Först Youssou N'Dour på Konserthuset om precis två veckor, sedan det kongolesiska bandet Konono no 1 på Nefertiti den 9 mars. Den sistnämnda konserten blir en riktig tåpaj i krysset. Jag förväntar mig en mangling av både kropp och själ.

Inglan Is a Bitch

En vänsterjabb Linton Kwesi Johnson levererade under Thatcher-erans England. Klassisk dub poetry.

Fire Music

Mame Bamba

Amadou Bamba Mbacké (1853-1927)

Besöker man Dakar i Senegal lägger man snart märke till två saker. Sufism och mbalax. På det visuella planet domineras stadsbilden av religiös ikonografi och främst då muridisk sådan. Ljudbilden domineras av senegalesisk mbalax (blandat med trafikljud). Bland mbalaxartister i Senegal finns ingen större än Youssou N'Dour. Här levererar han dock en reggaeversion av sin hyllning till Senegals spirituelle nationalhjälte - Amadou Bamba.

African Carnival

Festen fortsätter med nigeriansk karneval. Bra prylar från Fred Fisher Atalobhor och hans Ogiza-dansband. Disco, soul och märkligt skön reggae. Fisher Atalobhor lirar trombon och sjunger. Knasigt ljud på vissa av låtarna men överlag är det bra produktion.

Vampisoul och palm wine

Det finns ett flertal skivbolag som lägger fokus på att leta upp och återutge obskyr afrobeat, funk, soul, highlife m.m. Analog Africa och Soundway är två av dessa. Vampisoul ett tredje.

Funk, salsa och cumbia från Colombia. Highlife från Ghana och Nigeria. Och Man No Die - en fet samling highlife, "palm wine" och afrobeat från nigerianske Bola Johnson. Det är vad som spelas hemma hos mig just nu. Just Bola Johnson är överjävligt bra. Vintern blir lite lättare uthärda när man hör hans sköna betraktelser över livet i Lagos sent 60-tal tidigt 70-tal.

Konst och afrobeat

Lemi! from Fela Kuti on Vimeo.