Jag gillar mitt te med en skvätt mjölk samt en blygsam sked honung eller socker. En blandning. I min ungdom var jag tedrickare av rang, men under min militärtjänst och mina studieår byttes tedrickandet ut mot ett kaffeberoende som består än idag.

Just nu lyssnar jag på en del Natacha Atlas och Rachid Taha. De får agera soundtrack till mina ny-gamla teceremonier. Framförallt är det två album jag koncentrerar mig på,
Ana Hina och
Diwan 2. Båda artiserna är européer med rötter i den nordafrikanska kulturen. Det hörs i deras musik. På deras respektive album tar de ett kliv tillbaka och söker sig nostalgiskt till musiken från deras föräldrars generation. Rachid Tahas
Diwan 2 kom redan för drygt två år sedan men jag tycker den passar bra ihop tillsammans med Natacha Atlas album. I alla fall under mina teceremonier.

Det är bitterljuvt, vemodigt och melankoliskt. Ibland försvinner jag iväg i tanken och befinner mig på ett café i Oran eller en restaurang i Casablanca. Tyvärr återvänder jag snabbt till verkligheten i "Söderort". Utanför är det mörkt, kallt och dimmigt. Snö, eller är det regn, i luften. Men jag har mitt te, och jag har
Ana Hina och
Diwan 2.