En kopp kaffe med Black Moses

Midsommarhelgen är över och jag spenderade hela söndagen med att dricka mängder med kaffe och lyssna på Isaac "Black Moses" Hayes. Kan sällan bli bättre än så.

Ny vecka väntar imorgon och för mig gäller det att mentalt förbereda mig för Erykah Badu på Berns i Stockholm. Det blir en upplevelse. Lite längre fram i juli hägrar semester men först nu lite Black Moses hemma och sen ta tåget upp till Hufvudstaden för en kosmisk dejt med Badu.

Clandestinofestivalen

Nu på fredag är det dags för Clandestinofestivalen på Storan i Göteborg. Jag har varit på den tidigare och det är en oftast mycket intressant och kul festival. I år ser jag fram emot Konono no1 från Kongo, som har varit ett favoritband de senaste åren, och fantastiske Bassekou Kouyate från Mali. Det ska även bli kul att se den amerikanske mikrofonpoeten Amir Sulaiman.

Tankar kring EM och saknaden av Zizou

Det är dags för de europeiska mästerskapen i fotboll. EM står i farstun och påkallar vår uppmärksamhet. Jag har personligen inte tänt till än. Febern har inte infunnit sig. Har det med ålder att göra? Tror inte det. Det är snarare en känsla av mättnad. På 80-talet och tidiga 90-talet visades inte lika mycket toppfotboll på TV. Numera kan man se stora matcher varje dag. Man får också känslan av att klubblaget är viktigare för många spelare än vad landslaget är.

Jag har alltid haft en ambivalent inställning till det svenska landslaget i fotboll. Olikt vissa av mina vänner så brinner jag inte för de blå-gula. Detta har väckt irritation i min omgivning. Men jag kan inte rå för det. Passionen för laget finns inte där. Jag blev vuxen i en tid då Lasermannen härjade, Ny Demokrati plockade röster och Ultima Thule låg på listorna. Detta fick mig, en son av en afrikansk invandrare, att vända ryggen åt bl.a. det svenska landslaget i fotboll. Det är först nu, flera år senare, jag kunnat känna glädje över framgången 1994. Då hejade jag på Kamerun och Brasilien. VM 2002 var jag glad över Senegals vinst mot Sverige vilket fick en del i min omgivning att gå i taket. Fotboll och identitet är blodigt allvar.

Sverige ska spela EM och jag deltar inte riktigt i festen. Vinster för de blå-gula kommer att glädja mig men jag kommer inte delta i någon kollektiv yra och jag kommer inte hjula nedför Avenyn. Jag tror och hoppas på att Frankrike kan upprepa framgången i EM 2000 då de knep guldet framför ögonen på italienarna i en mycket spännande final.

Det finns dock en person som jag kommer sakna i årets EM och det är eleganten Zinedine Zidane. Zizou har varit med sedan 1996 i varje slutspel, EM som VM (1996, 1998, 2000, 2002, 2004 och 2006). Han la skorna på hyllan efter finalen i VM i Tyskland 2006. Jag är emot våld, på och utanför plan, men i det ögonblick han skallade italiens Marco Materazzi och fick rött kort blev han en legend i mina ögon. I sin sista match, en VM-final, gör han först ett fantastiskt straffmål. Sedan hamnar han i dispyt med pajasen Materazzi och blir utvisad efter en skallning. Det är briljant. Ängel och djävul i samma match, i sin sista match. Magiskt.

Kritik mot Zidane har funnits. Mot att han inte talat ut mer om sina rötter, sin identitet och vem han är. Men varför skulle han göra det? Han är en enkel kille från La Castellane (i Marseille) som gillar lira boll och inte prata politik. Det räcker så.

I dagens Franska landslag finns tre spelare som mer påtagligt symboliserar "les beurs", fransmän med nordafrikanska rötter. Det är Samir Nasri från Marseille och Karim Benzema från Lyon. Kan någon av dom fylla luckan efter Zizou eller skapa sig en egen identitet i landslaget? Det återstår att se.

Avslutningsvis kan jag med skadeglädje konstatera att jag slipper se engelsmännen i detta EM. De kan uppenbarligen inte spela tillräckligt bra fotboll och det är enormt skönt att slippa se bilder på lads i bar överkropp som hinkar öl och sjunger Rule Britannia. Det finns säkert många anglofiler därute som är oerhört besvikna över att inte England är med. Det är rätt åt er.