Tijaniyya

Al Hajj Malik Sy

Gannar xamna la, waa Maka xam na la
Yonent bi gërëmna la, yaa yore Tijaniyya

- Youssou N'Dour "Tijaniyya"

Desert Rebel

Jag befann mig i Marseille i början av februari i år. Jag var där med en vän för att se stadens lag ta sig an Hufvudstadens dito. Rivaliteten låg i luften. Spänning. Jag passade på att besöka lite skivaffärer. Mycket av den musik jag känner passion för ges ut i Frankrike. Gamla koloniala band "rostar" långsamt.

När jag var inne i en skivaffär fick en skiva mig att reagera. Omslaget väckte min uppmärksamhet. En beslöjad man i öknen med en gitarr, uppenbarligen en man tillhörande tuaregnomaderna. Desert Rebel stod det på omslaget. Ett något fånigt namn tänkte jag men plockade upp CDn. Det stod en klisterlapp på franska att medlemmar ur Mano Negra var med, även från Gnawa Diffusion. Den måste jag ha tänkte jag och plockade fram plånboken. Bredvid ökenrebellen stod plattan jag letat länge efter, Afel Bocoums Niger. Jag glömde matchen ett tag och såg fram emot att få spela dessa plattor hemma.

Desert Rebel är ett projekt bestående av främst Abdallah Oumbadougou från Niger, Amazigh Kateb (Gnawa Diffusion) och Daniel Jamet (Mano Negra). Abdallah är ökenrebellen, med en gitarr. Konceptet är givetvis inspirerat av Tinariwen, tuaregerna från Mali. Namnet må vara lite väl övertydligt men musiken på de två skivor som hittills släppt är mer intressant än Tinariwen enligt min smak. Mer varierat - reggae och gnawamusik blandas med traditionell tuaregmusik. Musiken är brokig och spännande. Man får en påträngande känsla av att man bara måste besöka Niger. Landet som till 90 % består av öken...Desert Rebel.

Juldeh Camara

Justin Adams and Juldeh Camara Soul Science

Juldeh Camara från Gambia i ett samarbete med brittiske gitarristen Justin Adams. Resultatet är lysande. Camara tillhör en folkgrupp som heter fulani (fula, fulbe, peuhl) och som finns utspridda över hela Västafrika. Instrumentet han spelar heter riti och är ett fiol-liknande instrument.

Musiken är grov, brötig och monoton. Ritin gnisslar och sågar sig fram genom en tjock gitarrmatta färgat av sand. Det är en skiva för oss som gillar riff. För oss som gillar vår musik lite sotig och kärv.

Boogie från Gambiaflodens strand...Jag har alltid gillat boogie.

Sant Allah

2004 släppte Youssou N'dour (i mina öron) sitt bästa album - hittills. Den ursprungliga titeln var Sant Allah men den kom att kallas Egypt. Det sägs att skivbolaget uppmanade Youssou N'dour att byta titel för att inte "skrämma" iväg köpare i väst. Ett utomordentligt fegt tilltag i mina ögon. Nu är Egypt inte en sådan långsökt titel som kan tyckas. Youssou har på denna skiva samarbetat med Fathy Salama-orkestern från just Egypten. Idén bakom albumet är att blanda senegalesisk musik med egyptisk. Resultatet är i mina öron fantastiskt. Texterna kretsar kring sufismen i Senegal och dess många marabouter. Youssou går igenom tariqa efter tariqa och känslan av fromhet är ständigt närvarande.

Anledningen att jag skriver om detta album idag är att värma upp inför Youssous nästa skivsläpp om drygt en vecka. Egypt förtjänar även all uppmärksamhet den kan få. Youssou må vara "profet" i sitt eget hemland men skivan fick ett svalt mottagande i Senegal där endast mbalax räknas.

Personligen ser jag albumet som en hyllning till islam i allmänhet och sufism i synnerhet. Egypt är fortfarande, efter tre år, det album jag spelar mest i mitt enkla hem.

"Touba - Daru Salaam"